Att se Melodifestivalen har tidigare varit ett långt lidande som bäst gjordes med grogg. Numera är det roligare: under några år har jag försökt att liveblogga det hela och i år, när fler än extremnördarna hänger på Twitter och andra mikrobloggtjänster så blir det roligare och jag tror ärligt talat att vi som följer hashtags som #melfest får ut mycket mer av tv-sändningarna än den som bara försöker att lyssna på vad kommentatorerna säger. Det snabba sättet att kommentera gavs också en extra dimension när Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg twittrade direkt från festivalen – och Svante, som verkar vara en geek av stora mått började att också köra #melfest som tagg.
Som Nikke påpekar så är det beigt av SVT och kommentatorerna (nä, jag ska inte recensera Shirley Clamps insats – söndagen är fridens dag) inte förstår att vi inte längre är fascinerade av deras kompisars mesiga SMS. Kör in Twitter som backchannel i sändningen – vad är problemet?
Det intressanta med det som händer nu är helt enkelt: vi vill konversera runt det vi läser, ser och upplever. Sociala medier ger oss som mediekonsumenter plattformar för det. Det är en möjlighet för traditionella medier att på ett nytt sätt synkronicera sitt innehåll med användargenererat innehåll. Varför är det så få som förstår det? Tidningarna börjar inse att Twinglylänkarna och blogginlänkarna är innehåll att ta in i sitt eget arbete. När börjar radio- och TV inse möjligheten att integrera sociala medier i realtid?
Det diskuteras konstant om hur traditionella medier ska överleva – och mer eller mindre huvudlösa förslag kommer upp. Istället för att fundera över hur man kan begränsa tillgången – varför inte öka interaktionen mellan användare och medier?
Liknande inlägg:
